Mitt hår ser ut som skit.
Jag har inte fått min lön.
Lönkontoristen snäser av mig i telefonen och får mig att känna mig dummare än vad jag brukar känna mig.
Får inte tag i min personliga bankkvinna.
Har ont i magen och kan inte koncentrera mig på arbetet.
Nodea säger att jag ska ringa lönkontoret som säger att jag ska ringa Swedbank.
Swedbank säger att jag ska ringa Nordea.
Nordea säger att jag ska ringa lönkontoret.
Ett I-landsproblem kommer sällan ensamt.

Här sitter jag och känner mig ensammast i världen och saknar.
allting förändras så mycket när man växer upp, folk flyttar, förlovar sig, skaffar jobb osv.
i gymnasiet var allt så mycket lättare; det var självklart att man skulle gå ut på helgen, behövde man prata med någon var det bara ett telefonsamtal bort.
Nu är man så upptagen hela tiden. Alla har sina egna liv.
Det känns som om man tränger sig på om man ringer någon för att höra om man kan ses.
Det känns lättare att vara ensam istället för att riskera att göra bort sig.

Saknar Eva och mina morföräldrar hela tiden.
Självständighet är fruktansvärt ensamt ibland.

Mina syskon saknar jag med,  vi har våra egna liv vi med.

Har fortfarande inte fått lönen.
Ringde lönekontoret som sa att den fanns på ett konto på swedbank.
Ringde Nordea som ringde Swedbank.
Swedbank sa att jag inte har något konto där.
Nordea sa att jag skulle få en AVI, har jag inte fått.
Ringde lönekontoret men det är naturligtvis upptaget.
Nu ska jag ringa Swedbank.
Ett råd till er alla: Byt inte bank, det krånglar bara till allt.

Känns som om jag långsamt förlorar mina vänner.
Jag vet inte vad det här beror på, men eftersom det är dom som försvinner ifrån mig antar jag att jag gör fel,
jag är kanske ingen bra vän, min vänskap är tydligen inte värt så mycket.
Det gör ont att inse detta men jag kan inte blunda för det längre.
Det svider när någon betyder mycker för en och det senare visar sig att man inte betyder någonting för den som betyder så mycket för en själv.
Jag antar att livet är så. Det är så det funkar.

Emma före klippningen på Gozip.
Tyvärr har jag ingen efterbild på Emma , men det kommer annars får ni besöka henne:
monstersnygg är hon iallafall! http://smulpajen1987.bloggproffs.se

Så här glad var jag!


Det här är ett blädderex, det får man inte läsa i; bara bläddra.



Emmas och mitt hår on the floor



                                                                                     Min nya risbuske.


 
En korvs sista ögonblick i livet.


Idag upptäckte jag att jag besitter en oanad talang:Äta korv och se galen ut.

Ett nytt par blev det naturligtvis.


Tänker inte lägga upp bilder på allt jag köpt, jag är tråkig för jag köper bara kläder i basfärger och basmodeller.
Jag gillar det klassiska.
Köpte smink på make-up store, jag älskar make-up store.
Butiken är så svart och fin och sminket är av bra kvalitet och inte nog med det!;
Tjejen som jobbar där (eller hon kanske äger det) är så vacker, proffsig och trevligt bemötande.
Köpte även min första märkes/dyra parfym idag. Förrut använde jag bara parfymer köpta för 100 spänn på maxi.
Men efter utförliga disskusioner med Emma och affärsbitränden på och noga nosande och sniffande föll valet tillslut på DKNY:s Be Delicious.

Lämnade tillslut in min mobil idag, alarmet slutade funka, den ändrade tid av på klockan och då fick jag nog tillslut, så nu har jag en en lånemobil som antagligen tillverkades någon gång 1955.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det här inlägget.

Jag är bitter, vid 20 års ålder.
När några jag känner har haft lyckan att finna varandra är min första tanke:
Jaha, undra hur länge det håller då?
Ser jag par gå hand i hand på stan fnyser jag.
Folk som kallar sina partners för ord som "älskling" "snuttegumman" "goset" "hjärtat" hånskrattar jag rått åt.
Ord som parmiddager, alla hjärtans dag, förlovning och myskväll vill jag bara kräkas på.

Men med handen på hjärtat, i ärlighetens namn är jag bara en stackare som blivit bitterfitta i förtid.
Jag kan prata på hur mycket som helst om självständighet, frihet och allt annat skitsnack jag använder för att dölja hur avundsjuk jag är på alla som har funnit någon att älska, någon som accepterar dom som dom är;
för det är precis vad jag behöver; någon som accepterar mig som jag är.
( Han får gärna vara lite knäpp också, det skulle underlätta både för honom och mig)
Det är alltid samma visa när jag träffar någon; de dömer mig efter mitt blonda hår och stora blå ögon och misstror mig för att vara en spännande söt tjej.
Men så fort den riktiga, halvtgalna, neurotiska, barnsliga och stundtals melankoliska Maria visar sitt fula tryne flyr dom sin kos fortare än vad jag hinner säga kognitiv terapi.
Och det där babblet om att tycker han inte om mig som jag är, är det inte mig han tycker om kan jag bara glömma, för det fungerar inte i mitt fall.
Fick en gång rådet att om jag skulle hitta någon som passade mig skulle jag få gå till psyket och leta.
Men jag vet inte , att pippa någon i tvångströja känns inte helt moraliskt korrekt.

Men, men. Jag får bara fortsätta leta, förhoppningsvis hittar jag honom en vacker dag och då får han gärna se ut såhär:

Skulle haft ett kvällspass men blev inringd så fick snällt pallra mig iväg till jobbet vid sju istället.
Min mobil är knasigare än vanligt. När jobbet ringde och väckte mig var min mobilklocka halv nio,
( och ja, jag har ställt om den till vintertid) jag blev förvirrad och fattade inte när jag skulle komma in, dessutom kunde jag inte förstå varför min kollega som jobbat natt fortfarande var kvar. Dessutom går det inte att ställa in alarm på mobilhelvetet längre.

Har haft de mest obehagligaste drömmarna i natt, alla mina syskon dog, en efter en och jag kunde inte göra någonting. Vaknade alldeles kallsvettig.
Nu måste jag ringa dom allihop innnan min själ kan få ro.

Är påväg hem från Maxi  då jag får syn på en man, en riktigt manlig man, en karlakarl; lång, biffig, tatuerad, rakad.
Och han håller en chi-wawa (kan inte stava) med rosa tröja i handen.
Jag börjar naturligtvis gapskratta jättehögt.
Inte för att jag tycker det är töntigt på något sätt, ( jag är då verkligen inte rätt person att anklaga någon annan för att vara töntig) men det var kontrasten av det monstermanliga och sliskigt gulliga som gjorde det hela så skrattretande i mina ögon.

• Du använder ord som rackans, tosiken, vafalls?, du söte gud, helvetefyr osv
• Du knappar in koden till dörren på jobbet istället för din bankomatkod
• Du svarar i din mobil: Välkommen till ----- det är Maria!
• Du kan alla Rolands Cedermarks, Siw Malmqvists och Sven Ingvars låtar utantill
• Du går till jobbet en halvtimme innan du börjar eftersom "du ändå inte har något bättre för dig"
• När du är ledig spionerar du på dina kollegor ( obs, gäller bara mig )
• När du förfestar med din kollega frågar ni en gång i en halvtimmen: "undra vad dom gör på jobbet nu?"
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  

Hmmm. Har alltid velat bli platinablond, men det här vet jag inte om det inte är att gå lite över gränsen.
Men jag brukar ju gå  över alla möjliga gränser så.. skit samma.
Gillar det här faktiskt, det är blont på ett nytt sätt, det är väldigt svårt att sticka ut ur mängden när man är blond men jag tycker att jag har lyckats den här gången.

Såhär tänkte jag mig det hela:

Neej, det gjorde jag inte. Såhär snarare:


Nu håller jag på och bleker håret. Ser ut att bli en förtjusande grå nyans.
Det vore ju rackans otur, men ingen skulle ju direkt bli förvånad.

Blev interjuvad idag; det var inte alls kul. Trodde jag skulle känna mig som en kändis men kände mig bara korkad, och det är jag ju van vid.

Mammas lilla docka

De yngsta barnen är bara några månader gamla.

Foto: Magnus Wennman

Aftonbladets utsända bakom kulisserna på skönhetstävlingen – för bebisar

Ur molnet av hårspray framträder ett kaos.

Ett myller av kläder, borstar, smink, blöjor och gråt trängs på tio kvadratmeter.

Fem yrvakna småtjejer ska genomgå en förvandling. Från barn till dockor.

Det sker med hjälp av lager på lager av glitter, smink och löshår. Samt en mamma som till varje pris vill se sina barn vinna.

Klockan är halv åtta på morgonen och barnen är griniga, som barn får vara, men aldrig dockor.

I dockvärlden gäller andra regler.

Tävlingen börjar om en knapp halvtimme. Den som kommer för sent riskerar att diskvalificeras, utan att få tillbaka startavgiften på 800 dollar, drygt 6000 kronor.

Fembarnsmamman Jamie Sterlings humör pendlar mellan irriterad och arg.

Hennes stab av stressade väninnor sliter febrilt med borstar, smink och ballerinaklänningar på varsin unge.

Kvinnorna kastar flaskan med hårspray mellan sig. När den stickande dimman landar på heltäckningsmattan har flickorna fått ytterligare lite volym under lockarna.

Men än så länge ser barnen oroande mycket ut som barn.

Det är inte bra.

– Vill du inte vinna?, frågar mamma lilla Brileigh om och om igen när flickan gnyr och vrider sig undan sminkningen.

Därefter, mellan sammanbitna tänder, det ingen utomstående ska höra:

– Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.

50 minuter senare står Brileigh på scenen. Ett manipulerat foto, fast på riktigt, i gul klänning, touperat hår och med läpparna fastlåsta i ett alldeles perfekt litet leende.

Hon flirtar med publiken och domarna som sitter längst fram. Går som en fotomodell fram och tillbaka över scenen.

Brileigh är fyra år.

Mamma, som för en stund sedan hotade med stryk, ler lika stort och sufflerar sin dotter med rörelser och rop.

I två dagar arrangeras Universal Royalty Beauty Pageant i en betongklump till hotell utanför Austin i Texas.

De yngsta tävlande är bara några månader gamla. Små, parfymerade paket. Lealösa.

Inte människor utan exemplar.

Juryn synar.

Över 100 barn är anmälda. Den som anses vara vackrast får 5000 dollar med sig hem.

Här i södra USA är barns utseende en miljonindustri. I stort sett varje helg finns det tävlingar att gå på.

Universal Royalty är en av de största. På hemsidan marknadsförs den med att det finns chans till tv-exponering för barnen.

– Vi har varit på åtta tävlingar hittills i år, berättar Patrice Brewer, som är mamma till Zanna, 4, och Zoey, 2.

Startavgifterna varierar från 100 till 1000 dollar. Därutöver tillkommer klänningarna som kostar från 300 dollar och uppåt.

Än så länge har Zanna och Zoey ingen personlig coach, men kanske om några år.

Bakom tävlingen står Anette Hill, en kvinna runt 40, före detta skönhetsdrottning.

– När jag slutade att tävla blev jag kvar i den här världen, säger hon.

Under 15 år har hennes rörelse vuxit. I dag är hon en affärskvinna med en blomstrande verksamhet.

Anette Hill säger vad hon tänker, utan förskönande omvägar om att alla barn är vackra.

– Det här är en tävling. Det finns bara en vinnare.

Varför är tävlingsmomentet så viktigt?

– Det är inget konstigt med det. Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.

Det ska visa sig att Anettes svar inte bara är hennes. Så gott som alla föräldrar vi talar med säger samma sak.

Skönhetstävlingen anses vara en utomordentlig skola på väg ut i en hård vuxenvärld. Ju tidigare man lär sig att ta för sig, desto bättre.

– Mina döttrar kommer att ha nytta av det här på sin första anställningsintervju, säger Patrice Brewer.

Hon ger sin minsta en puss på kinden.

– Eller hur, vännen.

John är 45 år gammal med haka på flykt och allvarlig min. Han är den som ska avgöra om barnen är vackra eller inte.

Det är hans yrke. Barnbedömare.

Han sitter längst fram i grå kostym och diskret slips, för anteckningar när en ny tävlande kommer upp på scenen. John beskriver sig själv som ett proffs.

– Jag har gjort det här i snart 15 år.

 

Vad är det du tittar på?

– Jag ser hur barnen ser ut och hur de uppträder på scenen. Det är ett stort plus om de tar för sig och har ögonkontakt med oss i juryn.

 

Vissa av de mindre barnen är blyga och rädda, hur reagerar du på det?

– Jag är ett proffs. Om de exempelvis gråter blir det poängavdrag. Det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn, inte jag.

 

Är du allvarlig?

– Ja, absolut.

 

Vad är skönhet?

– Det finns en yttre och en inre skönhet och jag bedömer båda.

 

Hur då?

– Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan. Jag ser om ett barn tycker om det de gör. Då får de högre poäng.

 

Finns det fula barn?

– Ja.

Tävlingen pågår hela dagen. Åldersgrupp för åldersgrupp ska visas upp. Först i klänning, sedan i julkläder och slutligen i baddräkt.

De minsta har än så länge inte lärt sig skillnaden mellan vinnare och förlorare.

Det har däremot den magra flickan i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning.

Hon vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful. Det har vuxenvärlden just slagit fast. Och de vuxna är ju experter, de om några borde väl veta.

Flickan kämpar mot gråten och klarar sig hela vägen ner till platsen där hennes familj sitter.

Då går det inte längre.

Tårarna tvättar bort sminket under ögonen.

Fulstämpeln sitter kvar.

”En bra skola inför vuxenlivet.”

 

Nu kommer jag hem mamma Eva !

Var ute och rökte och såg att Emma blev hämtad av sin pojkvän med bil.
Jag vill också att någon ska hämta mig efter jobbet med sin bil, visst skulle det vara väldigt onödigt med tanke att jag är granne med mitt jobb, MEN ÄNDÅ.

Idag hade min bror ett kundmöte där han presenterade sina prototyper, (om ni undrar vad prototyper är för någonting så fråga någon som vet) det gick fint; de blev exalterade.
Nu vet ni det.

Hemkommen från än nu ett mastardonpass på jobbet och sitter nu här och känner mig lika melankolisk som en annan Lars Winnerbäck.
Jag saknar mamma Eva men kan förhoppningvis åka hem till helgen, behöver en stor dos av hennes omsorg och villkorslösa kärlek.

Var så trött under min mattelektion att jag inte fick in någonting,  läraren förklarade samma sak tre gånger men det måste ha varit som att försöka förklara för en gris varför det är otrevligt att fisa på allmän plats.

Känns lite som att min kropp har gått i strejk pågrund av hur jag har behandlat den den senaste tiden.
Den vill helt enkelt inte vara med längre. På jobbet har jag kört in med liften i väggar och dörrar och gått runt och muttrat saker för mig själv.
(hade vi haft Imployer of the week på mitt jobb hade jag verkligen inte vunnit, inte nog med att jag retas med mina kollegor, jag går omkring och muttrar för mig själv också)
Gick ner till frysen i källaren för att ta upp kvällsmaten, förbannade den idiot som hade packat så fruktansvärt dumt innan jag insåg att det faktiskt var jag.

Vän: Emma

Roligaste: Emma

Låt: Destiny´s Child- Bug A Boo
Jag vet att jag är efter; men jag är efter med allt; jag skaffade Spotify i Måndags, jag tycker att en mobil med inbyggd Mp3 är det coolaste som finns, år 2013 kommer jag köpa lårhöga stövlar och känna mig trendigast i stan.

Elakaste: Jag.
Hela veckan har jag retat mina stackars kollegor.  Sa till Emma att en annan kollega tycker hon har fult hår.
(vilket hon naturligtvis inte alls har sagt) Mattias sa att om han skulle börja tappa håret skulle han raka av allt; Näe, sa jag. Du skulle skaffa en cam-over!

Obehagligaste: Programmet Mammas Pojkar. 
Tittade bara en liten stund, men all ytlighet och kvinnlig elakhet trängde in i min hjärna och sänkte mitt IQ med 50 % så jag var tvungen att sitta och glo på KunskapsKanalen i sex timmar för att det skulle återgå till det normala. 
                                                                                         
Fixa ide:Jag ska bara köpa ciggaretter och bussbiljetter tills löning
Vilket är en utmaning eftersom det ända ätbara jag har hemma är köttbullar, makaroner, kaviar och tandkräm.
(tro nu inte att jag brukar äta tandkräm men de gjorde det under krisen i Finland)

Manliga doffing:Mattias
Okej, Jag erkänner, han fick platsen pga att jag försöker åtgärda min elakhet och för att han är den enda man jag sett denna arbetsamma vecka.

måste lägga till detta.
Emma är bra på att laga mat.
Idag lagade hon även lax, som smakade som en bit av himmelen.

Hon lagade även en kall sås, och jag som inte ens tycker om kall sås tog två portioner.

Sådeså.

Idag lät jag Emma laga kvällsmaten på jobbet.
Det borde jag inte ha gjort.
Här har ni resultatet.

Om ni undrar; det är en omelett.

lyssnar på Backstreet Boys och äter chips.
att jag lyssnar på just backstreet boys är ett dåligt tecken.
det står inte riktigt rätt till i knoppen idag.

Frågade Anden om han tycker det är töntigt att lyssna på Backstreet Boys.
Han sa nej, det är du.
Då sa jag att jag ska fisa på honom när han kommer.

3 frågor:
Tycker ni att det är töntigt att lyssna på Backstreet Boys?

Tycker ni att Backstreet Boys "är jag?"

Vem tycker ni är snyggast i Backstreet Boys?

Jag och min kollega Mattias sitter på jobbet och kollar på ett program om sexualundervisning.
Mattias: Jag kommer knappt ihåg om vi hade någon när jag gick i skolan..
Jag: Nä, det hade man väl knappast på 20-talet?
Åhå, vad jag är dräpande rolig.

Märkte till min stora förskräckelse att jag tittat fel på schemat; jag går inte alls 7-14 turen både Lördag och Söndag utan 7-17 turen, och jag är inte alls ledig på Tisdag utan på Onsdag. Tusan!

Jag tror att jag har blivit beorende av datorer. (vem är inte det?) Men det går väl i släkten.
Eller vad tror du kära bror? 
Innan jag fick internet i lägenheten frågade alla mig om det inte var jobbigt; neej då, sa jag; jag har ju mina böcker. Ha.

Som den obotliga neurotikern jag är tror att jag har fått diabetes också. Läste i Cosmo att diabetes typ 1 oftast drabbas unga och man kan märka det genom att man är törstig ofta och springer på toaletten.
Jag är konstant törstig och pinknödig, ofta samtidigt, vilket kan vara fruktansvärt påfrestande.


 

Bestämde mig till slut att skapa en ny blogg, bloggagrattis.se kändes alldeles för amatörmässig för det bloggproffs jag så gärna vill tro att jag är. Tyvärr får jag inte detta att funka direkt, jag kan inte ladda upp någon profilbild och det gör mig galnare än vanligt.
Valde att radera hela min gamla blogg; alla inlägg, allt.