AUSTIN

Flickan ler inte längre.

När hon lämnar scenen utan statyett står de andra barnen kvar.

Hon är ful. Det har vuxenvärlden just klargjort med all önskvärd tydlighet.

Välkommen till Universal Royalty Beauty Pageant.

Vackrast unge vinner.

Ur molnet av hårspray framträder ett kaos.

Ett myller av kläder, borstar, smink, blöjor och gråt trängs på tio kvadratmeter.

Fem yrvakna småtjejer ska genomgå en förvandling. Från barn till dockor.

Det sker med hjälp av lager på lager av glitter, smink och löshår. Samt en mamma som till varje pris vill se sina barn vinna.

Klockan är halv åtta på morgonen och barnen är griniga, som barn får vara, men aldrig dockor.

I dockvärlden gäller andra regler.

Tävlingen börjar om en knapp halvtimme. Den som kommer för sent riskerar att diskvalificeras, utan att få tillbaka startavgiften på 800 dollar, drygt 6000 kronor.

Fembarnsmamman Jamie Sterlings humör pendlar mellan irriterad och arg.

Hennes stab av stressade väninnor sliter febrilt med borstar, smink och ballerinaklänningar på varsin unge.

Kvinnorna kastar flaskan med hårspray mellan sig. När den stickande dimman landar på heltäckningsmattan har flickorna fått ytterligare lite volym under lockarna.

Men än så länge ser barnen oroande mycket ut som barn.

Det är inte bra.

– Vill du inte vinna?, frågar mamma lilla Brileigh om och om igen när flickan gnyr och vrider sig undan sminkningen.

Därefter, mellan sammanbitna tänder, det ingen utomstående ska höra:

– Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.

50 minuter senare står Brileigh på scenen. Ett manipulerat foto, fast på riktigt, i gul klänning, touperat hår och med läpparna fastlåsta i ett alldeles perfekt litet leende.

Hon flirtar med publiken och domarna som sitter längst fram. Går som en fotomodell fram och tillbaka över scenen.

Brileigh är fyra år.

Mamma, som för en stund sedan hotade med stryk, ler lika stort och sufflerar sin dotter med rörelser och rop.

I två dagar arrangeras Universal Royalty Beauty Pageant i en betongklump till hotell utanför Austin i Texas.

De yngsta tävlande är bara några månader gamla. Små, parfymerade paket. Lealösa.

Inte människor utan exemplar.

Juryn synar.

Över 100 barn är anmälda. Den som anses vara vackrast får 5000 dollar med sig hem.

Här i södra USA är barns utseende en miljonindustri. I stort sett varje helg finns det tävlingar att gå på.

Universal Royalty är en av de största. På hemsidan marknadsförs den med att det finns chans till tv-exponering för barnen.

– Vi har varit på åtta tävlingar hittills i år, berättar Patrice Brewer, som är mamma till Zanna, 4, och Zoey, 2.

Startavgifterna varierar från 100 till 1000 dollar. Därutöver tillkommer klänningarna som kostar från 300 dollar och uppåt.

Än så länge har Zanna och Zoey ingen personlig coach, men kanske om några år.

Bakom tävlingen står Anette Hill, en kvinna runt 40, före detta skönhetsdrottning.

– När jag slutade att tävla blev jag kvar i den här världen, säger hon.

Under 15 år har hennes rörelse vuxit. I dag är hon en affärskvinna med en blomstrande verksamhet.

Anette Hill säger vad hon tänker, utan förskönande omvägar om att alla barn är vackra.

– Det här är en tävling. Det finns bara en vinnare.

Varför är tävlingsmomentet så viktigt?

– Det är inget konstigt med det. Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.

Det ska visa sig att Anettes svar inte bara är hennes. Så gott som alla föräldrar vi talar med säger samma sak.

Skönhetstävlingen anses vara en utomordentlig skola på väg ut i en hård vuxenvärld. Ju tidigare man lär sig att ta för sig, desto bättre.

– Mina döttrar kommer att ha nytta av det här på sin första anställningsintervju, säger Patrice Brewer.

Hon ger sin minsta en puss på kinden.

– Eller hur, vännen.

John är 45 år gammal med haka på flykt och allvarlig min. Han är den som ska avgöra om barnen är vackra eller inte.

Det är hans yrke. Barnbedömare.

Han sitter längst fram i grå kostym och diskret slips, för anteckningar när en ny tävlande kommer upp på scenen. John beskriver sig själv som ett proffs.

– Jag har gjort det här i snart 15 år.

Vad är det du tittar på?

– Jag ser hur barnen ser ut och hur de uppträder på scenen. Det är ett stort plus om de tar för sig och har ögonkontakt med oss i juryn.

Vissa av de mindre barnen är blyga och rädda, hur reagerar du på det?

– Jag är ett proffs. Om de exempelvis gråter blir det poängavdrag. Det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn, inte jag.

Är du allvarlig?

– Ja, absolut.

Vad är skönhet?

– Det finns en yttre och en inre skönhet och jag bedömer båda.

Hur då?

– Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan. Jag ser om ett barn tycker om det de gör. Då får de högre poäng.

Finns det fula barn?

– Ja.

Tävlingen pågår hela dagen. Åldersgrupp för åldersgrupp ska visas upp. Först i klänning, sedan i julkläder och slutligen i baddräkt.

De minsta har än så länge inte lärt sig skillnaden mellan vinnare och förlorare.

Det har däremot den magra flickan i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning.

Hon vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful. Det har vuxenvärlden just slagit fast. Och de vuxna är ju experter, de om några borde väl veta.

Flickan kämpar mot gråten och klarar sig hela vägen ner till platsen där hennes familj sitter.

Då går det inte längre.

Tårarna tvättar bort sminket under ögonen.

Fulstämpeln sitter kvar.

”En bra skola inför vuxenlivet.”