mariasdemoner

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det här inlägget.

Jag är bitter, vid 20 års ålder.
När några jag känner har haft lyckan att finna varandra är min första tanke:
Jaha, undra hur länge det håller då?
Ser jag par gå hand i hand på stan fnyser jag.
Folk som kallar sina partners för ord som "älskling" "snuttegumman" "goset" "hjärtat" hånskrattar jag rått åt.
Ord som parmiddager, alla hjärtans dag, förlovning och myskväll vill jag bara kräkas på.

Men med handen på hjärtat, i ärlighetens namn är jag bara en stackare som blivit bitterfitta i förtid.
Jag kan prata på hur mycket som helst om självständighet, frihet och allt annat skitsnack jag använder för att dölja hur avundsjuk jag är på alla som har funnit någon att älska, någon som accepterar dom som dom är;
för det är precis vad jag behöver; någon som accepterar mig som jag är.
( Han får gärna vara lite knäpp också, det skulle underlätta både för honom och mig)
Det är alltid samma visa när jag träffar någon; de dömer mig efter mitt blonda hår och stora blå ögon och misstror mig för att vara en spännande söt tjej.
Men så fort den riktiga, halvtgalna, neurotiska, barnsliga och stundtals melankoliska Maria visar sitt fula tryne flyr dom sin kos fortare än vad jag hinner säga kognitiv terapi.
Och det där babblet om att tycker han inte om mig som jag är, är det inte mig han tycker om kan jag bara glömma, för det fungerar inte i mitt fall.
Fick en gång rådet att om jag skulle hitta någon som passade mig skulle jag få gå till psyket och leta.
Men jag vet inte , att pippa någon i tvångströja känns inte helt moraliskt korrekt.

Men, men. Jag får bara fortsätta leta, förhoppningsvis hittar jag honom en vacker dag och då får han gärna se ut såhär: